Ett omöjligt uppdrag
Den 18 oktober 2004 fick Villaägarnas chefsjurist Ulf Stenberg ett mejl från en kollega om att 140 villor är i riskzonen i Malmberget i Norrbotten när LKAB spränger efter malm. Mejlet fortsatte: ”Ingen av dem vet när villorna skall lösas in eller flyttas. Allt står still, då villaägarna inte vågar lägga några pengar på reparationer och underhåll, om husen ändå snart ska rivas. En komplicerad situation med expropriering och annat. Är det ett för svårt ärende att titta på?”
- Jag insåg att det här inte skulle bli någon lätt uppgift, men tvekade inte eftersom Villaägarnas Riksförbund fungerar som en försäkring för småhusägare. När många medlemmar utsätts för en större risk, ska förbundet kliva in. Det här gällde dessutom på kort sikt ett fyrsiffrigt antal småhus i Malmberget och Kiruna, men på längre sikt även ett okänt antal småhus vid gruvor, bergtäkter, väg- och järnvägsbyggen samt byggprojekt, berättar Ulf Stenberg och fortsätter:
Det var många som inte trodde att vi skulle lyckas
- Jag visste inte då att det skulle krävas tio års arbete innan småhusägarna fick nya hus i Malmberget och Kiruna och 20 års arbete att få högre expropriationsersättning i expropriationslagen. Vägen dit har kantats av oräkneliga möten med politiker samt hundratals artiklar och andra reportage i media. Under årens lopp har vi mött många utmaningar och även bakslag. Det var många som inte trodde att vi skulle lyckas gå i hamn med ersättningshus och ny lagstiftning , men det omöjliga tar bara lite längre tid, vi ville inte ge upp, säger Ulf Stenberg.
Villaägarnas Riksförbund och lokalföreningarna har samarbetat för att få till stånd en lagändring. Till att börja med var det Villaägarna i Gällivare kommun med bland annat Ove Uvemo, Rupert Stenström och Steve Hedén i styrelsen som var mest aktiva i frågan. Senare axlades den rollen mer av Lars Stålnacke, ordförande i Villaägarna i Kiruna. Anledningen till att det blev så, var väl närmast att utvidgningen av LKAB:s gruva i Malmberget utanför Gällivare föregick expansionen av bolagets gruva i Kiruna.
“Flytta på dig och håll tyst”
Man kan tro att alla skulle ha en förståelse för de som behöver flytta på grund av att gruvan i Malmberget behövde utvidgas. Så var inte fallet. Många tyckte att boende som behövde flytta i Malmberget, skulle göra det utan att säga emot. När LKAB knackade på dörren var det bara att bocka och buga samt vara tacksam för vad LKAB behagade betala för ditt hus. Till att börja med erbjöds husägare några hundratusen – inget som man kunde köpa en likvärdig ersättningsbostad för. Ställdes det några högre krav på LKAB ansågs det vara kört för LKAB, gruvan, arbetstillfällena och orten som sådan. Något som även förhållandevis många kommunpolitiker också tyckte, men naturligtvis långt ifrån alla. Samtidigt gjorde LKAB miljardvinster.
Det var en känslig och infekterad fråga. Väldigt många arbetade för LKAB eller för företag som anlitades av LKAB samtidigt som arbetsmarknaden i övrigt var begränsad. Alla vågade därför inte säga vad de egentligen tyckte, det var något som stannade inom familjen.
Villaägarna hittade lösningen i Tyskland
Norrbottens-Kuriren skrev mycket om gruvornas expansion i Malmberget, men det förekom även reportage i norrbottensmedia i övrigt. Även andra regionala media rapporterade en hel del. Det var till att börja med oerhört svårt att intressera riksmedia för frågan. 2004 kom beskedet att staden Kiruna måste flytta och det blev frågan som riksmedia intresserade sig för. Att flytta en stad betraktades som världsunikt. Man kunde inte riktigt förstå att det redan pågick en flytt av Malmberget och uppfattade problemet kring flytten som för komplicerat att skriva om. Sedan kände man inte till att flytthistorien faktiskt inte var unik, utan att liknande saker hade hänt på många håll i världen tidigare.
Vad som vände på steken och lockade media att i större utsträckning rapportera om frågan var att Villaägarna kunde visa att situationen i Malmberget och Kiruna inte var ensam i sitt slag. I Tyskland hade 110 000 människor flyttat på grund av gruvor. Där fanns också lagstiftning i berörda delstater som garanterade ersättningsbostäder för dem som behövde flytta och ett system för hur flyttarna skulle gå till på bästa sätt.
Bild: Tyska staden Horno flyttades och byggdes upp igen på en ny plats. Det blev ett viktigt exempel för Villaägarnas lobbying.
- Så vad jag gjorde, var att helt enkelt besöka Tyskland för att se hur det fungerade där. När vi sedan fick till reportage i svensk media om hur man flyttade samhällen i Tyskland, blev det svårt att säga att flyttproblemen var olösbara och att det skulle vara fel att kompensera de svenska villaägare som var tvungna att flytta med ersättningsbostäder. Med den tyska modellen i bagaget blev det lättare att sälja in en motsvarande lösning till svenska politiker, säger Ulf Stenberg.
Sakta men säkert lyckades Villaägarna få till fler reportage och debattartiklar på riksplanet. Dessutom började allt fler malmbergsbor säga vad de funderade kring hemma vid köksbordet även offentligt. Det blev rumsrent att tycka att den som tvingades flytta på grund av gruvornas expansion i Malmberget och Kiruna, inte skulle behöva skuldsätta sig.
David mot Goliat i domstolarna
Samtidigt kom olika frågor rörande gruvans expansion att prövas rättsligt, varav den viktigaste var LKAB:s miljötillstånd för gruvan i Malmberget.
- Miljötillstånd är komplicerade juridiska mål. LKAB hade en av Sveriges bästa miljöadvokater och ett tjugotal tekniska experter. Jag är förvisso jurist, men hade inte tillgång till teknisk expertis. Så vi hade oddsen mot oss, men bara för att något är svårt innebär det inte att det är omöjligt, säger Ulf Stenberg och fortsätter:
- Mark och miljödomstolen gav LKAB miljötillstånd, men med tanke på de miljöproblem som gruvan orsakade i form av vibrationer, damning med mera så förordnades en utredning som skulle göras av Umeå universitet på LKAB:s bekostnad. Likaså sköts frågan upp om slutliga villkor för hur mycket vibrationer gruvan fick orsaka.
Slutsatsen i Umeå universitets utredning var att ”eftersom den upplevda störningen av befintlig verksamhet inte är ringa samt att gruvverksamheten kommer att expandera i framtiden är frågan om framtida samexistensen av industriell verksamhet och boendemiljö inom samma geografiska möjlig.”
När de slutliga villkoren för LKAB:s verksamhet fastställdes blev LKAB i praktiken tvunget att köpa in ett betydande antal bostäder i Malmberget. Blev vibrationerna för kraftiga på grund av gruvdriften, sade villkoren att bostäderna skulle avvecklas.
Småhusägare som blev tvungna att flytta erbjöds nya villor i anslutning till Gällivare, som ligger runt 7 kilometer söder om Malmberget,alternativt husets marknadsvärde plus 25 procent. Efter det lämnade LKAB motsvarande erbjudande till villaägare i Kiruna.
- Jag kan utan tvekan säga att om Villaägarnas Riksförbund inte hade funnits på plats i domstolarna och drivit frågan i media och gentemot politiken, så hade inte det här hänt. Även lokalföreningarna Villaägarna i Gällivare kommun och Villaägarna i Kiruna har tryckt på i frågan. Problemet är dock att många tror att sådant här bara händer spontant utan att det finns någon som drar i trådarna, konstaterar Ulf Stenberg.
Lång väntan på ny lagstiftning
Frågan om villaägare och andra boende ska hållas skadeslösa när många hus måste rivas, men inte tillräckligt antal hus finns att tillgå på begagnatmarknaden var trots framgångarna i Malmberget och Kiruna fortsatt oreglerat. Om du bor på en sådan plats krävs nybyggnation. Problemet är att i många områden i Sverige räcker inte expropriationsersättningen om marknadsvärdet plus 25 procent till för att bygga ett nytt hus.
- Det kan fattas flera miljoner kronor. Om det kostar fem miljoner att bygga ett nytt hus, men du bara får 3 miljoner i ersättning och du inte kan ta lån, blir det i praktiken frågan om någon slags fördrivning av de boende. Det blir även oerhört orättvist om den som ska bedriva den nya verksamheten på platsen ska få ta hela vinsten av detta samtidigt som boende som tvingas flytta får ta förlusterna, säger Ulf Stenberg.
Villaägarnas Riksförbund fortsatte därför att trycka på politiskt för en höjd expropriationsersättning. I en departementspromemoria från Justitiedepartementet år 2016 föreslogs ersättningshus för dem som behövde flytta, när normal expropriationsersättning inte räckte till ett ersättningsboende i närområdet. Övergångsreglerna till den föreslagna lagstiftningen innebar dock samtidigt att ingen skulle komma att få ersättningshus på kanske 50 år. Något som Villaägarnas Riksförbund påpekade i sitt remissvar.
Tanken var att den nya lagstiftningen skulle börja gälla den 1 januari 2017, men ingenting hände.
2024 kom beskedet som Villaägarna arbetat för
- Det var tyvärr så att promemorian hade fastnat på Justitiedepartementet. Vi tyckte att lagförslaget var bra, bara man skrotade övergångsreglerna. Så vi gjorde vad vi kunde för att få loss departementspromemorian och få upp frågan på den politiska dagordningen, men dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) och hans kollegor på Justitiedepartementet var inte så intresserade, säger Ulf Stenberg.
I detta påverkansarbete bidrog Lars Stålnacke, ordförande i Villaägarna i Kiruna, med ett oerhört bra jobb. Han deltog bland annat vid möten med politiker, såväl i riksdagen som i kommunen. Lars Stålnacke drog sig inte heller för att ringa upp politikerna. Han var även med vid möten med olika chefer på LKAB och som undertecknare av ett flertal debattartiklar.
I april 2024 nåddes Villaägarna dock av glada besked. Den nya regeringen (M, L, KD) hade i en lagrådsremiss skrotat de undermåliga övergångsreglerna så att boende som måste flytta redan idag kan tillförsäkras ersättningsboenden.
- Det kändes mycket positivt att regeringen valde att gå vidare med den här lagstiftningen. I synnerhet när Villaägarnas Riksförbund och lokalföreningarna kämpat kämpat så länge med den här frågan, säger Ulf Stenberg.
Lagrådets uppgift är att granska remitterade lagförslag och yttra sig över dessa. Det är bara regeringen och riksdagsutskotten som kan begära yttranden från Lagrådet. När sedan Lagrådets yttrande kom i maj 2024, invände de inte mot de föreslagna bestämmelserna.
- Det känns mycket bra. Nu återstår bara att lagen klubbas igenom i riksdagen. Jag håller tummarna för att den nya lagstiftningen kan träda i kraft den 1 januari 2025 och att våra motståndare inte lyckas välta det här över ända, säger Ulf Stenberg.
