Sverige har en vattentjänstlag som ska tillgodose den långsiktiga vattenförsörjningen och skydda mot föroreningar som kan innebära ”fara för människans hälsa och miljö”. Men på många håll innehåller vårt dricksvatten skadliga fluorföreningar.
När kommuner tvångsansluter fastighetsägare till kommunalt VA, hänvisar de ofta till lagens inledning, ”med hänsyn till skyddet för människans hälsa och miljö”. I de flesta fall är hänvisningen ogrundad. Och det kan kosta många hundra tusen kronor att ansluta fastigheten till kommunalt VA. Fastighetsägarna tvingas dessutom göra det trots att de flesta har fullt fungerande VA-lösningar.
Samtidigt som detta sker kommer larm om förorenade kommunala dricksvatten med PFAS, ett medel som funnits sedan 1950-talet. PFAS ackumuleras i kroppen hos fåglar, fiskar och människor. Gemensamt för PFAS-föreningar är att de är mycket svåra att bryta ner och flera har skadliga effekter för både människor och miljö. PFAS är i dag klassat som reproduktionsstörande och misstänkt cancerframkallande.
I oktober 2020 rapporterade SVT att PFAS förekommer på 11 000 platser i Sverige i de stora dricksvattentäkterna, det vill säga i de kommunala VA-verken. I Naturskyddsföreningens kartläggning framgår att vattnet har högre halter PFAS än det gränsvärde som EU:s livsmedelsmyndighet slagit fast i 16 av 42 undersökta platser, däribland Halmstad, Gävle, Uppsala, Storstockholm, Malmö och Lund.
I dag har 10 procent av fastighetsägarna en enskild VA-anläggning. Är det verkligen rimligt att människor med fullt fungerande anläggningar ska behöva betala stora summor för att koppla upp sig mot kommunalt vatten, som dessutom kan vara förorenat med PFAS?
Vi menar att regeringen måste se över lagstiftningen så att människor med fungerande VA-lösningar kan behålla dessa. Enskilda fastighetsägare känner en stor frustration och rättslöshet inför det lapptäcke av miljölagstiftning och tillämpning som finns i dag.
Ansvarsfrågan är också ytterst oklar. Den delas mellan tillsynsmyndigheterna, Havs- och vattenmyndigheten, länsstyrelserna, Naturvårdsverket, Livsmedelsverket och mark- och miljödomstolarna. Den oklara ansvarsfördelningen leder till att fastighetsägare hamnar i kläm.
Regeringen måste i sin kommande proposition om ”Hållbara vattentjänster” se till att helhetsansvaret ges till en enda myndighet. Lagstiftningen måste också i högre grad stå bakom den svagare parten, det vill säga fastighetsägaren. Dessutom ser vi att kommuner har en viktig uppgift i att bevisa varför en tvångsanslutning är nödvändig utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, inte som i dag utifrån rent godtycke. Fungerande VA-lösningar ska inte behöva bytas ut.
Det måste också vara självklart att tillsynsmyndigheterna utan dröjsmål åtgärdar det cancerframkallande PFAS som finns i Sveriges dricksvattentäkter. Vårt alternativ för bättre miljö och ökad hushållning är en mer flexibel lagstiftning som gör det möjligt att behålla enskilda VA-anläggningar som 10 procent av de enskilda fastighetsägarna har. Det är bättre än att tvångsansluta fastighetsägare till dricksvatten som innehåller PFAS och som inte lever upp till EU:s krav.
