Sverige och omvärlden lider just nu av mycket hög inflation. Hög inflation är skadlig för ett land och det är därför viktigt att statsmakten gör vad den kan för att stävja den. Men det måste ske på ett effektivt vis.
Orsakerna till inflationen kan strängt taget delas upp i två kategorier. För det första har Riksbanken och centralbanker i omvärlden under många år bedrivit en expansiv penningpolitik med mycket låg ränta. Man har bland annat köpt statsobligationer och bostadsobligationer. När pengar är billiga stiger priserna på tillgångar som aktier och fastigheter men förr eller senare stiger också priserna på varor och tjänster.
Nu ser vi efterverkningarna av detta, vilket endast kan mötas med restriktiv penningpolitik – det vill säga med bland annat höjda räntor.
Öka utbudet av el och pressa ner priserna på drivmedel
Den andra kategorin grundar sig på problem i utbudet av varor och tjänster som företag och hushåll är beroende av. Detta begränsas i sin tur av höga energi- och bränslepriser. Det är alltså inte hushållens konsumtionshunger som har pressat upp priserna på energi och bränsle. Hushållens konsumtion mätt i volym har ökat relativt beskedligt. Prisökningarna i dessa delar beror snarare på höjda skatter kombinerat med problem i elproduktion och elnät.
I SCB:s senaste inflationsrapport framgår att inflationstakten ökade med hela 1,5 procent mellan juli och augusti 2022 och elpriserna som ökade med 29 procent var starkt bidragande. Det är även troligt att höga elpriser slår igenom på bland annat livsmedelspriserna där inflationen varit hög det senaste året.
Vill man pressa inflationen är det därför rimligt att vid sidan av restriktiv penningpolitik också genomföra åtgärder som ökar utbudet av el men också pressar priserna här och nu.
Därför bör energiskatten på el som är 36 öre per kWh permanent avskaffas. Politikerna bör också se över om det ska vara full moms på el – något som ju blivit en kassako för staten under elkrisen.
Se över elprismodellen
Villaägarnas Riksförbund kräver också att våra politiker ser över elprismodellen som gör att hushåll och företag i södra Sverige betalar samma pris som man gör på kontinenten. Om vi istället lät Nordpool sätta ett elpris för den svenska marknaden och sedan ha ett separat pris för den exporterade överskottselen skulle elpriset falla och därmed även inflationen.
Under en lång tid, med undantag för de senaste månaderna, har stigande drivmedelspriser pressat upp inflationen. Även detta kan bemötas genom politiska beslut. Genom att sänka eller avskaffa energiskatten på drivmedel och sänka reduktionsplikten på diesel kan priserna som hushållen möter sjunka mycket.
Ökat utbud av varor och arbetskraft är precis vad som behövs för att pressa inflationen.
När elpriser och drivmedelspriser sjunker genom dessa beslut minskar det ekonomiska trycket på hushåll och företag, vilket i sig är viktigt. Dessutom kan också lägre el- och drivmedelspriser medföra ett ökat utbud av varor och tjänster. El är en insatsvara i nästan all varuproduktion. Billigare el sänker inte bara priset utan påverkar även utbudet. Om kostnaden för att ta sig till jobbet med bil minskar, ökar människors möjlighet att arbeta längre från bostaden med ett ökat arbetsutbud som följd.
Enbart penningpolitiska medel räcker inte
Riksbanken måste fortsätta sitt viktiga arbete med restriktiv penningpolitik för att stävja inflationen. Men man måste samtidigt fråga sig om detta enda penningpolitiska vapen – höjd ränta - ensamt kommer att vara effektivt?
I flera år har Riksbanken fört en expansiv penningpolitik för att från 2019 börja med mindre åtstramningar för att nu gå mer kraftfullt fram för att möta inflationen. Men stigande elpriser med allt vad som följer med det har samtidigt uppstått av helt andra orsaker.
En överdrivet hård penningpolitik innebär högre bolåneräntor än nödvändigt för hushållen som just nu drabbas av i princip bara dåliga nyheter. Dyrare bolån, dyrare elräkning, dyrare mat och dyrare att använda bilen samtidigt som värdet på ägda bostäder faller relativt kraftigt.
Detta skapar inte bara rent mänskliga bekymmer för hushållen utan påverkar deras konsumtion vilket i förlängningen påverkar arbetsmarknaden negativt.
Den nya regeringen kan och bör därför inte förlita sig till enbart Riksbankens åtgärder för att få ner inflationen. Det behövs nu helt andra reformer som syftar till att trycka trycker ner priserna genom andra beslut och som stimulerar utbud av såväl arbetskraft som varor och som ger hushållen stöd i vad som ser ut att bli en svår tid.
