Förtätning har länge betraktats som ett självändamål i stadsplaneringskretsar och bland trendkänsliga politiker. Den allt tätare staden förväntas lösa en rad problem, till exempel kortare avstånd för utbyggnad av kommunal infrastruktur och transporter. Dessutom slipper man besväret att ta fram nya, kostsamma detaljplaner.
Motsatsen till förtätning kallas på engelska nedsättande för ”urban sprawl”, vilket syftar på gles och okontrollerad stadsutbredning utanför stadskärnorna. På svenska talar förtätningsivrarna föraktfullt om ”villamattor”. Men villaområden och trädgårdsstäder är inte detsamma som ”urban sprawl”. Välplanerade, stadsnära trädgårdsstäder med småhus omgivna av lummiga trädgårdar tillhör de mest uppskattade stadsmiljöerna. Ändå bygger vi inte så i dag.
Den täta stadskärnan har många fördelar, framförallt när det kommer till att skapa kluster av arbetsplatser och platser för handel med varor och tjänster. Som boendemiljö har den dock sina begränsningar, inte minst i ljuset av att en majoritet inte vill bo i den täta staden. Befolkningsunderlaget i stadskärnan räcker inte heller för att självt utgöra underlag för handeln.
Stadskärnor och villaområden kompletterar varandra
Den täta innerstaden och den grönskande trädgårdsstaden kompletterar varandra. Täta stadskärnor med slutna stadskvarter och ett rikt utbud av arbetsplatser, handel och nöjen, omgivna av grönskande trädgårdsstäder skulle möjliggöra för fler att bo och leva som de önskar. Det är varken markbrist eller brist på kunskap som hindrar detta, utan en förenklad syn på stadsutveckling. Det finns gott om byggbar mark, även i våra storstadsområden. Det är politiken som sätter stopp för den organiska utvecklingen och hindrar utbudet från att närma sig efterfrågan.
Viktigt hur bebyggelsen planeras och utformas
När vi i dag förtätar de mest uppskattade stadsmiljöerna – den täta kvartersstaden i centrum och villastäderna runtomkring – till oigenkännlighet försvinner de egenskaper som gjorde dessa stadsmiljöer attraktiva. Det är inte framförallt de geografiska koordinaterna som skapar attraktivitet i en stadsdel, utan hur bebyggelsen är planerad och utformad.
Istället för att försöka tränga in så mycket som möjligt på de platser som är attraktiva i dag borde de som planerar våra städer utgå ifrån vad det är som gör dessa stadsdelar attraktiva och återskapa detta på fler platser. Det är inte rätt att endast de som får plats i de trädgårdsstäder som byggdes för hundra år sedan ska ha möjlighet att bo som de skulle vilja.
Vi vet i dag väl vilken typ av stadsmiljöer som fungerar väl och uppskattas. Med täta kvartersstäder omgivna av grönskande trädgårdsstäder kan också kommande generationer få del av det bästa av två världar. Förtätning kan inte vara ett självändamål, och välplanerade trädgårdsstäder runt stadskärnorna är motsatsen till ”urban sprawl”.
