En kväll i maj 1952 samlades ett antal villaägare hos Anna och Jacob Stål i Källebo för att rådslå om Blombackas framtid. Bakgrunden var att det fortfarande var primitivt med vägar, el, vatten och avlopp och de märkte att de inte kunde påverka de styrande i staden. Nu skulle man minsann som en enad påtryckargrupp kunna tillvarata Blombackas intresse, få kraft bakom orden och få "sta´n" att agera. De åtta personer som tog det här initiativet valde en interimsstyrelse som fick i uppdrag att anordna ett möte på Torekällberget den 5 juni och det visade sig att intresset var stort vid det mötet då man bildade Blombacka VÄF med en inträdesavgift på 3 kronor. Som exempel kan nämnas att man genom stadens försorg sedan 1926/27 hade tillgång till vatten och avlopp men avloppet mynnade ut i ett dike norr om området så man kunde inte installera WC. Både brevledes och muntligen framfördes krav om avlopp, gatubelysning, busslinje tummelplats för äldre barn, fällning av träd och buskar efter vägen och behovet av en mangel. Redan den hösten inbjöds drätselkammaren ordförande Ture Holmberg som tyvärr informerade om att det saknades pengar för avlopp så det kunde inte genomföras på flera år.
1953 anslöt sig Blombacka VÄF till Södertälje Centrala Villaägarförening, sedermera Södertäljekretsen, som redan första året anslöt sig till Villaägarnas Riksorganisation.
Först 1956 fick man avloppsfrågan löst men fick betala 600 kronor i anslutningsavgift. Rören från Villan till gatan fick man ordna själv och de skulle vara minst 6". Samma år bildades Blombacka Damkör som band medlemmarna skämtsamt kallades för "Hesa systrarna".
Det var mycket av social samvaro under den första tiden. 1957 - 58 samlade man in pengar till en isärtagbar dansbana och den efterlängtade bollplanen förverkligades. Jul- och midsommarfester anordnades och lite av den traditionen finns kvar än i dag med valborgsmässoeld och städdagen under maj.
På 60-talet var det också oro för den kommande avstyckningen av tomter. 1963 när Bårstafältet byggdes ut med villor kom förfrågan om de fick vara med i Blombacka VÄF vilket avslog. 60-talet var också en brytningstid då staden trängde sig på från flera håll. Blombackaskolan byggdes och var klar 1962. Västra Blombacka som varit lek och strövområde för barn och ungdomar i Blombacka byggdes ut med hyreshus vilket helt naturligt hade inverkan på den ostörda idyll som Blombacka varit under mer än ett halvt århundrade. Även förtätningen med nya hus började ta fart efter att många av tomterna styckas, men trots allt så behöll Blombacka sin charm och idylliska prägel och är i dag ett av de mer attraktiva områdena i i Södertälje där många vill bo.
Trafiken var redan på 60-talet ett bekymmer med tunga lastbilar och övrig trafik som körde genom området. Många är de brev till och samtal som förts med kommunens tjänstemän och politiker genom åren. En del av vi fått gehör för men fortfarande är inte allt klart år 2007, även om vi har löfte om att de i år ska genomföras de åtgärder vi lovats i minst tio år.
Sedan hösten 1988 har vi haft Grannsamverkan i Blombacka som idag är ett samarbete mellan Brottsförebyggande Rådet, Södertälje (BRÅ) polisen och de boende i respektive område som medverkar denna verksamhet. Grannsamverkan är enligt statistiken från BRÅ och polisen det mest effektiva sättet att skydda sig mot inbrott och andra otrevliga händelser. Men det är också en källa till social samvaro mellan grannar i ett område.
Den 28 februari 1992 var en svart dag främst för den som bodde efter Blombackagatan då ett 400 mm grovt rör sprack och utströmningen var 2800 m3/timme så hela reservoaren i vattentornet strömmade ut enligt Länstidningen på ca 12 minuter. Till detta kom ytterligare 1500 till 2000 m3 då pumparna automatiskt startade när vattennivån sjönk i vattentornet Efter många turer och med hjälp av Villaägarnas Riskförbunds jurister så fick till slut kommunen ta hela notan för de kostnader som det hela orsakat drabbade villaägare. De är en tröst i eländet men kvar står dock allt arbete och andra problem och kanske oersättliga saker som förstördes för de drabbade.
Vill du läsa mer om de första femtio åren så hänvisar jag dig till vår jubileumsskrift som gavs ut 2002. De flesta har fått den och är du inte en av dem så kan du kontakta styrelsen.